Helgen har varit tung med anledning av det som hände i Norge i fredags. Man har hela tiden gått med en klump i halsen och tårar i ögonen. Hur kunde en människa förstöra så många människors liv, det går inte att ta in. Vi tänker på alla de skadade, de som var på ön men lyckades fly hur ska deras liv komma att bli? Vi tänker på alla nära och kära som har förlorat någon, deras liv blir aldrig detsamma som förut. Själva förlorade vi våra två döttrar, då 18 och 21 år gamla, för drygt 20 år sedan. Det känns fortfarande som igår. Hur konstigt det än kan verka så fortsätter livet att rulla på. Även i svåra stunder så gäller det att ta vara på dom fina stunderna i livet som faktiskt finns, även om jag tror att dom drabbade nu har väldigt svårt att tänka sig det.
Vid tävlingarna i Formel 1 som gick av stapeln på Nürburgring i helgen tänkte man också på alla som drabbats i Norge. Hamilton kom 1:a och Alonso 2:a. Vid den förra tävlingen på Silverstonebanan var vi nere i Italien. Alonso vann den tävlingen. Det blev stor uppståndelse bland alla italienare. När dom sedan noterade att vår hund hette Alonso fick vi många roliga kontakter på ställplatserna, på barer och restauranger.
För några veckor sedan skadade vårt motorcykelåkande barnbarn sitt knä ganska allvarligt, dock inte i samband med supermotardåkande. Vi är oroliga för hur det ska gå med hans tävlande. Han ska gå på sjukgymnastik och tillbaks till läkaren om 3 månader, det kan läka av sig själv har läkarn sagt i annat fall måste han operera sig. Läkarna har sagt att han kan åka motorcykel om han själv känner att det fungerar. I helgen" invigdes" Sala Racing Park, som drivs av kompisar till sonen och barnbarnet. Även vid detta arrangemang hedrade man offren i Norge och höll en tyst minut. I samband med "invigningen" körde man en uppvisningstävling i Supermotard, då kom barnbarnet 2:a. Racet var lite kortare än vid SM-tävlingarna och det fanns inte heller någon grusdel med hopp. Vi får se hur det går vid SM-tävlingarna nästa helg i Eskilstuna, ska knäet orka med då?
